obligatorium

Skulle jag summera min relation till hip hop skulle det ge ett väldigt kluvet intryck. När jag var liten och gick i mellanstadiet klädde vi oss i för stora vita t-shirtar, köpte absolute music-skivorna för Snoop och Bone Thugs N Harmony och tog papper från skolans skrivare och rullade vad vi kunde hitta och låtsades att det var weed. Minns särskilt en klassresa till Gotland i tvåan där jag plockade lite gräs, rullade en fet och gick runt och bara "kolla jag röker gräs". Fick en del skäll.

Sen har vi högstadiet där jag nästan uteslutande lyssnade på punk. Millencolin, tidiga Blink 182, Rancid, Less Than Jake och så vidare (Håkan Hellström smög sig in och tog till sist över).  Under den perioden var man ju tvungen att gå i polemik med hela världen så jag la mig till med ett passionerat hat mot rap och hip hop. Värst var Eminem och R. Kelly (gillar fortfarande inte Eminem; gillar R. Kelly).

Sent högstadie/tidigt gymnasium någostans blev det indie indie indie och jag glömde av hatet men lyssnade ändå inte på hip hop alls, föränn jag såg Aesop Rock på den där viktiga musikhemsidan jag länkade i ett tidigare inlägg. Hans skiva (Labor Days) hade fått högsta betyg så jag tänkte att det kan ju inte skada att kolla in. Älskade den från första låten, och gick och köpte den på vinyl som man ska göra när man är ung. Sen gick det bara utför. Jag grottade ner mig i rap francaise, försökte börja gilla Snoop igen (det gick inte), satte mig in i New Yorks 90-tal och fortsatte med amerikansk indie hip hop.

Min favoritskiva har blivit Mobb Deep - The Infamous. I all sin minimalistiska monotonitet är den ett mästerverk. Ett av 90-talets allra bästa album (den kom 95 - ett gyllene år för New York hip-hop). Det finns inga smittande refränger, inga party anthems, inget jävla trams. Bara ett dovt knaster, avskalade hard core beats och briljant rap om livet i Queensbridge. Tidigare hade västkustrapparna bara garvat åt New York. Det var gangsta som gällde, och New York hade bara massa flummigt DAISY och småroliga story tellers. Mobb Deep ändrade det. Dom lyckades med The Infamous både vara mer gangsta än något tidigare hört och göra mycket bättre musik. Västkusten hade inte en chans.

---

Skulle vilja ta en weekend någonstans snart. Italien, kanske Marseille, eller München så att man kan språket. Gärna se en fotbollsmatch när man är där. I såna fall vore ju Marseille rätt mäkigt.



signing off

Ibland kommer jag att lägga upp länkar till olika saker jag tycker att läsarna ska höra, se eller läsa. Idag vill jag dela med mig av Wake the President, ett band från Glasgow som frontas av halvsvenska tvillingarna Erik & Björn Sandberg. Första singeln kom 2008 och debutalbumet, You Can't Change That Boy, tidigare i år (jag bad Record Hunter plocka hem den för några månader sen; tror inte dom gjort det). De låter som Glasgowjangle från 80-talet, som till exempel Orange Juice. Fast med färre fillers och fler hits (!). Är dom bara något för oss att göra medans vi väntar på nya Days-låtar? Ett Cats on Fire med skönare texter? Vet inte men You Can't Change That Boy är en jäkla skiva alltså.






Här finns skivan



signing off

Att göra-lista

• göra en blogg
• käka frukost
• kolla på ett par avsnitt the office
• dra in till stan
• uppleva allt det fantastiska livet har att erbjuda

---

Det var något som fick mig att tänka på Animal Collective alldeles nyss. Jag har nog inte tänkt på dom på fem år. Ett i raden av alla grymma band tidigt-mitten 00-tal som på extremt kort tid gick från bra till usla. Jag upptäckte dom när Sung Tongs kom ut genom en webbsida som betytt jättemycket för min musiksmakliga utveckling genom åren och lyssnade både på den och Here Comes The Indian nästan varje dag. Köpte Sung Tongs på vinyl (som man ska när man är ung) och fick en poster (postern är borta) Sen gick det ett par år, Feels kom ut och dom skulle spela på Debaser Medis. Klart att jag skulle dit liksom, trots att jag inte hunnit lyssna på Feels, pga en dåvarande flickvän som var tvungen att veta vad jag gjorde hela tiden och som blev besviken om jag sa att jag satt hemma och lyssnade på musik och käkade chips med dip framför datorn (dumpade henne kort därefter).

Jag gick så på spelningen i blindo, men framför mig när jag blundade såg jag två små män sittandes på scengolvet på en matta med gitarr, olika sorters trianglar och en uppsättning pryttlar med sladdar. Dom av er läsare som kanske var där den kvällen minns att det inte var riktigt så. Mer epileptisk ljusshow, rockposerande, musik som jag bara kan beskriva som electro och en massa dansande party people. Dansa till Animal Collective? Jag kände inte igen en enda låt, fick huvudvärk och gick hem efter halva spelningen.

Jag har fortfarande inte hört Feels eller dom där två andra. Är dom bra?

*laddar ner Sung Tongs*




signing off