folk festar här och krökish
Som ni säkert vet så har alla förorter till Stockholm minst en egen låt, gjord av sköna lokala förmågor. Kvalitén är mycket varierande, från Snooks sumpanromantiska och ganska lyckade Kommer ifrån till den här charmiga om Skogås.
Jag bor i Hökarängen, en förort på gröna linjen söderut mot Farsta. Det var Sveriges första bilfria förortscentrum. Här bor många colombianer, här röstar fler än några andra i söderort på vänsterpartiet, här kan man se människor sitta och dra tjack på tunnelbaneperrongen, här snackar folk fortfarande om när skidåkarna från Hökarängen ropade sitt "bästa svängen!" i Sällskapsresan 2 från 1985.
Några okända lokala talanger har lyckats fånga Hökarängens essens i sin Häng med till hökish. Man konstaterar både att det finns billig mat på Vivo och refererar Snowroller. Riktigt fint!
signing off
Jag bor i Hökarängen, en förort på gröna linjen söderut mot Farsta. Det var Sveriges första bilfria förortscentrum. Här bor många colombianer, här röstar fler än några andra i söderort på vänsterpartiet, här kan man se människor sitta och dra tjack på tunnelbaneperrongen, här snackar folk fortfarande om när skidåkarna från Hökarängen ropade sitt "bästa svängen!" i Sällskapsresan 2 från 1985.
Några okända lokala talanger har lyckats fånga Hökarängens essens i sin Häng med till hökish. Man konstaterar både att det finns billig mat på Vivo och refererar Snowroller. Riktigt fint!
signing off
that darn cat
Jag har tänkt en del på varför jag gjorde den här bloggen. Utan att vara varken misogyn eller missunnsamm vill jag ändå påstå att utbudet av texter i bloggformat är ofattbart likriktat; lejonparten av de mest lästa bloggarna är yngre kvinnor. Dom konsumerar, skriver om vad dom konsumerar, fotograferar sin konsumtion och beskriver en vardag som graviterar mot konsumtion som nattfjärilar vid ett upplyst fönster. De mest lästa manliga bloggarna anpassar sig antingen till "bloggosfärens" uppfattning av kvinnlighet (boi-fenomenet), eller skriver om politik och befäster bilden av mannen som "det seriösa könet".
Med detta skrivet vill jag dock inte göra anspråk på att fylla något slags tomrum. Tvärtom är jag övertygad om att detta eventuella tomrum redan är fyllt flera gånger om av läsvärda duktiga skribenter, men att dessa har svårt att bli lästa mitt bland alla högljutt skrikande nyliberlala enmanstankesmedjor, personligheter köpta i klädbutiker och modigt sanningssägande sverigedemokrater. Den enda ambition jag har med den här bloggen är att utveckla mitt skrivande inför publik, dela med mig av anekdoter, tankar och prylar jag gillar och förhoppningsvis göra det på ett intressant/roligt/ärligt vis. Det var så nära en principförklaring ni kommer för denna gång.
Den här gången kommer det att handla om film. Hade kanske kunnat skriva något om brittiska gangsterfilmer från Brighton Rock och framåt och kört en massa sköna screenshots, men det ämnet är lite för tradigt och känns gjort.
Istället vill jag uppmärksamma er läsare på en filmgenre som kanske inte får lika mycket uppmärksamhet; filmer med djur i huvudroller. Vi kör en genomgång av några starka titlar. Hoppas att ni blir inspirerade!
Karate Dog (2004)
A new breed of action hero står det på affischen. Det säger väl allt. Den här filmen handlar om en hund (forne rolig-på-riktigt-mannen Chevy Chase) som inte bara talar med människor; han är karatemästare också. Tillsammans med husse, som är polis, ska de lösa ett bestialiskt (no göteborg intended) mord. Förvänta er en blandning mellan Lassie och Dödligt Vapen 4.
That Darn Cat (1997)
När djur har viktiga roller i filmer ska de ofta skälla, mjaua eller göra vad de nu gör för att kommunicera någonting livsviktigt till de mänskliga karaktärerna. I J-P Melvilles mästerverk Le Samouraï (1967) är det hjältens burfågel som avslöjar att en antagonist är i rummet. I den här filmen är det en katt med ett par solbrillor som ska hjälpa Doug och Ricci att lösa ett brott (verkar vara ett populärt tema).
Quigley (2003)
Affischen! Gary Buseys enorma underbett, lensflare och en hund i slips! Tydligen handlar den om att Busey varit elak och inte får komma in i himlen. Gud ser dock att han innerst inne har potential till att vara god, och bestämmer sig för att reinkarnera Busey som en liten hund (i jordelivet hatade Busey hundar) så att han ska kunna ställa allting till rätta.
MXP - Most Xtreme Primate (2003)
Från skaparna av Air Bud, som ni ser. Dessa skapare har uppenbarligen riktat in sig på idrottsutövande djur av olika sorter. Air Bud-serien går från första filmens ganska fina och varmt berättade historia om hyperkommersialismen inom sportvärlden genom ögonen på en golden retriever som är grym på basket, till att i senare filmer spåra ur i tvättbjörnar som kan spela baseball. Här har vi en chimpans som åker snowboard.
Det förefaller alltså som att inom djurfilmen som genre dominerar historier om djur som gör saker som människor gör. Dramatiken uppstår i kulturkrocken, som så ofta i film. Här kanske på ett mer endimensionellt sätt. Den bästa djurfilmen jag sett är den där pingvinrullen som kom för några år sen. Det är den enda film som lyckats skapa den här känslan av att "dom gör ju precis som oss!" utan att placera ett par ray-bans och en polisbricka på en katt.
signing off
Med detta skrivet vill jag dock inte göra anspråk på att fylla något slags tomrum. Tvärtom är jag övertygad om att detta eventuella tomrum redan är fyllt flera gånger om av läsvärda duktiga skribenter, men att dessa har svårt att bli lästa mitt bland alla högljutt skrikande nyliberlala enmanstankesmedjor, personligheter köpta i klädbutiker och modigt sanningssägande sverigedemokrater. Den enda ambition jag har med den här bloggen är att utveckla mitt skrivande inför publik, dela med mig av anekdoter, tankar och prylar jag gillar och förhoppningsvis göra det på ett intressant/roligt/ärligt vis. Det var så nära en principförklaring ni kommer för denna gång.
Den här gången kommer det att handla om film. Hade kanske kunnat skriva något om brittiska gangsterfilmer från Brighton Rock och framåt och kört en massa sköna screenshots, men det ämnet är lite för tradigt och känns gjort.
Istället vill jag uppmärksamma er läsare på en filmgenre som kanske inte får lika mycket uppmärksamhet; filmer med djur i huvudroller. Vi kör en genomgång av några starka titlar. Hoppas att ni blir inspirerade!
Karate Dog (2004)
A new breed of action hero står det på affischen. Det säger väl allt. Den här filmen handlar om en hund (forne rolig-på-riktigt-mannen Chevy Chase) som inte bara talar med människor; han är karatemästare också. Tillsammans med husse, som är polis, ska de lösa ett bestialiskt (no göteborg intended) mord. Förvänta er en blandning mellan Lassie och Dödligt Vapen 4.
That Darn Cat (1997)
När djur har viktiga roller i filmer ska de ofta skälla, mjaua eller göra vad de nu gör för att kommunicera någonting livsviktigt till de mänskliga karaktärerna. I J-P Melvilles mästerverk Le Samouraï (1967) är det hjältens burfågel som avslöjar att en antagonist är i rummet. I den här filmen är det en katt med ett par solbrillor som ska hjälpa Doug och Ricci att lösa ett brott (verkar vara ett populärt tema).
Quigley (2003)
Affischen! Gary Buseys enorma underbett, lensflare och en hund i slips! Tydligen handlar den om att Busey varit elak och inte får komma in i himlen. Gud ser dock att han innerst inne har potential till att vara god, och bestämmer sig för att reinkarnera Busey som en liten hund (i jordelivet hatade Busey hundar) så att han ska kunna ställa allting till rätta.
MXP - Most Xtreme Primate (2003)
Från skaparna av Air Bud, som ni ser. Dessa skapare har uppenbarligen riktat in sig på idrottsutövande djur av olika sorter. Air Bud-serien går från första filmens ganska fina och varmt berättade historia om hyperkommersialismen inom sportvärlden genom ögonen på en golden retriever som är grym på basket, till att i senare filmer spåra ur i tvättbjörnar som kan spela baseball. Här har vi en chimpans som åker snowboard.
Det förefaller alltså som att inom djurfilmen som genre dominerar historier om djur som gör saker som människor gör. Dramatiken uppstår i kulturkrocken, som så ofta i film. Här kanske på ett mer endimensionellt sätt. Den bästa djurfilmen jag sett är den där pingvinrullen som kom för några år sen. Det är den enda film som lyckats skapa den här känslan av att "dom gör ju precis som oss!" utan att placera ett par ray-bans och en polisbricka på en katt.
signing off
your beef is mine
Skulle jag summera min relation till hip hop skulle det ge ett väldigt kluvet intryck. När jag var liten och gick i mellanstadiet klädde vi oss i för stora vita t-shirtar, köpte absolute music-skivorna för Snoop och Bone Thugs N Harmony och tog papper från skolans skrivare och rullade vad vi kunde hitta och låtsades att det var weed. Minns särskilt en klassresa till Gotland i tvåan där jag plockade lite gräs, rullade en fet och gick runt och bara "kolla jag röker gräs". Fick en del skäll.
Sen har vi högstadiet där jag nästan uteslutande lyssnade på punk. Millencolin, tidiga Blink 182, Rancid, Less Than Jake och så vidare (Håkan Hellström smög sig in och tog till sist över). Under den perioden var man ju tvungen att gå i polemik med hela världen så jag la mig till med ett passionerat hat mot rap och hip hop. Värst var Eminem och R. Kelly (gillar fortfarande inte Eminem; gillar R. Kelly).
Sent högstadie/tidigt gymnasium någostans blev det indie indie indie och jag glömde av hatet men lyssnade ändå inte på hip hop alls, föränn jag såg Aesop Rock på den där viktiga musikhemsidan jag länkade i ett tidigare inlägg. Hans skiva (Labor Days) hade fått högsta betyg så jag tänkte att det kan ju inte skada att kolla in. Älskade den från första låten, och gick och köpte den på vinyl som man ska göra när man är ung. Sen gick det bara utför. Jag grottade ner mig i rap francaise, försökte börja gilla Snoop igen (det gick inte), satte mig in i New Yorks 90-tal och fortsatte med amerikansk indie hip hop.
Min favoritskiva har blivit Mobb Deep - The Infamous. I all sin minimalistiska monotonitet är den ett mästerverk. Ett av 90-talets allra bästa album (den kom 95 - ett gyllene år för New York hip-hop). Det finns inga smittande refränger, inga party anthems, inget jävla trams. Bara ett dovt knaster, avskalade hard core beats och briljant rap om livet i Queensbridge. Tidigare hade västkustrapparna bara garvat åt New York. Det var gangsta som gällde, och New York hade bara massa flummigt DAISY och småroliga story tellers. Mobb Deep ändrade det. Dom lyckades med The Infamous både vara mer gangsta än något tidigare hört och göra mycket bättre musik. Västkusten hade inte en chans.
Skulle vilja ta en weekend någonstans snart. Italien, kanske Marseille, eller München så att man kan språket. Gärna se en fotbollsmatch när man är där. I såna fall vore ju Marseille rätt mäkigt.
signing off
wake the president
Ibland kommer jag att lägga upp länkar till olika saker jag tycker att läsarna ska höra, se eller läsa. Idag vill jag dela med mig av Wake the President, ett band från Glasgow som frontas av halvsvenska tvillingarna Erik & Björn Sandberg. Första singeln kom 2008 och debutalbumet, You Can't Change That Boy, tidigare i år (jag bad Record Hunter plocka hem den för några månader sen; tror inte dom gjort det). De låter som Glasgowjangle från 80-talet, som till exempel Orange Juice. Fast med färre fillers och fler hits (!). Är dom bara något för oss att göra medans vi väntar på nya Days-låtar? Ett Cats on Fire med skönare texter? Vet inte men You Can't Change That Boy är en jäkla skiva alltså.
Här finns skivan
signing off
du är en av de få utomstående som verkligen förstår oss
Att göra-lista
- göra en blogg
- käka frukost
- kolla på ett par avsnitt the office
- dra in till stan
- uppleva allt det fantastiska livet har att erbjuda
Det var något som fick mig att tänka på Animal Collective alldeles nyss. Jag har nog inte tänkt på dom på fem år. Ett i raden av alla grymma band tidigt-mitten 00-tal som på extremt kort tid gick från bra till usla. Jag upptäckte dom när Sung Tongs kom ut genom en webbsida som betytt jättemycket för min musiksmakliga utveckling genom åren och lyssnade både på den och Here Comes The Indian nästan varje dag. Köpte Sung Tongs på vinyl (som man ska när man är ung) och fick en poster (postern är borta) Sen gick det ett par år, Feels kom ut och dom skulle spela på Debaser Medis. Klart att jag skulle dit liksom, trots att jag inte hunnit lyssna på Feels, pga en dåvarande flickvän som var tvungen att veta vad jag gjorde hela tiden och som blev besviken om jag sa att jag satt hemma och lyssnade på musik och käkade chips med dip framför datorn (dumpade henne kort därefter).
Jag gick så på spelningen i blindo, men framför mig när jag blundade såg jag två små män sittandes på scengolvet på en matta med gitarr, olika sorters trianglar och en uppsättning pryttlar med sladdar. Dom av er läsare som kanske var där den kvällen minns att det inte var riktigt så. Mer epileptisk ljusshow, rockposerande, musik som jag bara kan beskriva som electro och en massa dansande party people. Dansa till Animal Collective? Jag kände inte igen en enda låt, fick huvudvärk och gick hem efter halva spelningen.
Jag har fortfarande inte hört Feels eller dom där två andra. Är dom bra?
*laddar ner Sung Tongs*
signing off
